Efter 2 månader besökte jag Skåne igen och mitt "gamla"jobb med alla härliga tjejer. Ja, jo, jag är nog lite saknad har jag förstått. Det kändes som en evighet sedan jag jobbade där och en helt annan livstid som jag bodde i det där huset vid sjön...märklig känsla. Tillbringade en hel eftermiddag där och sedan var det tack och hej igen. Nu dröjer det till nästa besök.
Nu har jag bott in mig i detta svart/vita hem och försöker sprida lite "malin"-känsla här och där..går ganska bra och blir dessutom uppskattat. Jag säger bara mer ljuslyktor åt folket, vi går mot mörkare tider. Man måste liksom väga upp den här "the dark side"-känslan något! Det är faktiskt helt OK att bo på liten yta med ordning och reda igen utan sjöutsikt och trädgård.
...för övrigt är jag fortfarande i min "ålderskris" och försöker helt enkelt bara inse att livet springer förbi mig och jag har ju inte en aning om hur långt just mitt lopp är...vad kommer jag hinna göra före målgången och vad är värst att ångra det beslut man tagit eller det man aldrig gjorde...
Tänker så ofta och mycket på dig mamma. Jag saknar er alla så otroligt mycket. jag hoppas du har ro <3
Nya rutiner i ny miljö med gamla välkända ansikten. Ja här sitter jag igen och försöker få ihop tillvaron. Hela resan jag gjorde känns numer som en dröm eller väldigt avlägsen på något vis efter bara några veckor här i stan. konstig känsla. Tänk att man faller tillbaka så fort i det invanda och vardagliga igen. Men det känns skönt att vara hemma och faktiskt ha en viktig uppgift igen att vara mamma dygnet runt även om jag behöver ett eget rum/altan med sjöutsikt att sitta på ibland. Jag dagdrömmer igen och finner nya mål att uppnå. Sorgen i det hela är att lämna mina nya vänner och jobbet, det bästa arbete jag haft. Det gör lite ont eller faktiskt ganska mycket ont... Tänker också en hel del på min dotter som bor ensam kvar i huset. Det gör också ont att inte kunna vara hos alla samtidigt <3
Ja just nu har jag inte så mycket spännande att skriva om.... är varken arg, ledsen, sprudlande glad eller inspirerad över någonting speciellt. Jag har lite småplaner framöver och njuta av hösten är ganska så mycket enklare i år.
Karins finfina och underbart goda CupCakes
Blandade bilder från sommarens små sammankomster med jobbet..
Som vanligt kan jag gå en hel dag och veta precis vad jag ska skriva i bloggen om, men sällan har man varken orken eller lusten när man väl sitter här.
Man blir som man umgås därför sviker mitt korttidsminne....
Men nu måste jag göra ett försök ändå.
Våren har varit intensiv på olika sätt, främst i min något störda tankeverkstad. Det är ju så jobbigt att ta beslut och hålla fast vid dem. Jag är så medveten om det och jag förstår att mina nära och kära runt omkring tröttnar, slutar förundras och slutar att lyssna tillslut. Vem kan tro på mig om jag själv knappt klarar av det?? Thats me. And I´m lovely just the way I am! pepp, pepp...
Jag är kluven i mångt och mycket, lever i nuet och hittar ständigt nya strategier för att MÅ BRA för stunden.( på gott och ont så klart.)
Här kommer den senaste rapporten för er som fortfarande bryr er:
*flyttar hem till Mattis i augusti <3
* sambos igen. skam den som ger sig.. 3:e gången gillt, eller är det 4:e?
* nytt arbete i Norrköping from. sept. (så gott som klart)
* 3 månader vik på Rönnebacken kvar 100% med min "familj" på västerbo <3
Jag våndas redan över att lämna allt vackert här och alla "underbara" här samtidigt som jag längtar hem till familjen och alla underbara där.
Nu har jag tagit detta beslut och Mattis är viktigast! Och Huset finns kvar som sagt.
Jag har fortfarande fått chansen att jobba på Sveriges bästa äldreboende en sommar till och ska göra allt jag kan för att göra den tiden toppen, försöka låta bli att tänka på den sista dagen här och klumpen som växer lite inombords. Jag vet ju att även det går över och det ska bli spännande att byta jobb... men jag kommer att "gråta ihjäl mig"i år igen.
Att min hjärna inte fungerar som den ska är ju ingen nyhet, men även den har sin begränsning. Jag har "krisat" färdigt nu. Jag tänker inte längta och försöka hitta mig själv livet ut. Jag är ju här och jag behöver inte längta efter något som redan finns. Vägen kan vara krokig och vilseledande även till det som finns mitt framför mig...
Jag ingår redan i ett sammanhang. Jag är viktig. Jag är älskad...för den jag är. och jag reser snart hem igen.
För två år sedan somnade min lilla mormor in bredvid mig i sängen hemma hos moster Mona.
Jag vet inte om det var just det eller allt annat som hunnit ikapp mig som utlöste dagens lilla psykbryt på jobbet. Tårarna började bara rinna utan förvarning och jag visste inte vart jag skulle ta vägen...
PMS, saknad, hormonsvallningar, känsla av att aldrig räcka till kan ju förstårs också vara orsaken, men att bara sådär börja tjuta till allmän beskådning är inte riktigt jag. Jag är en djävel på att kunna hålla masken och stänga av annars ju!?
Lång höst och vinter? jo Tack, men nu ser jag ljuset igen. Tanten börjar vakna till liv och det kliar och pirrar lite i kropp och händer för att få börja pula i trädgård en och skapa igen.
Ja vad ska jag säga mer... har igen aning om vart jag ska på min väg och det är ganska svårt att ha drömmar och planer.
Mamma ´spökar´ en del och saknas mig i nästan allt jag gör.
Jag tror faktiskt att jag har alldeles för mycket tid för mig själv och för att tänka. Inte bra.
hmmm, men jag är ändå nöjd och glad OCKSÅ. Överlevnadsstrategi kallas det. Jag blir bättre och bättre på att se det fina och positiva i tillvaron. njuta av det lilla. skapa nya drömmar och försöka uppfylla dem. plan 1 är att åka till Nice igen och innan dess lära mig lite franska. Tanken är ju att åka själv, men risken är väl att jag får ett spykbryt där nere på Rivieran för att jag inte har någon att dela den vackra upplevelsen med. Tror inte att jag kan hantera det på franska språket...så bra.
"Je suis dans le déséquilibre mental en ce moment. d'accord, me faire un câlin, il se sent mieux"
(än så länge förlitar jag mig på google översätt)
Jo jag har faktiskt en sådan. Den är lite utspridd men vi ses ibland. Jul och nyår har passerat med gemenskap, glädje, bråk och en gnutta tjafs…vad vore livet annars?
Vi har bakat, lagat mat, spelat spel, pyntat och kramats.
Nu är det tomt igen.
Jag funderar mycket på hur detta året kommer att bli med kärlek, jobb och personlig utveckling. Vilka beslut kommer att tas och var ska jag bo i slutändan?
Jag ägnar mycket av min tid till att söka jobb, lyssna på spotify, boka tågbiljetter och längta efter mina kärlekar. Drömma mig bort som jag alltid har gjort. Försöker få vardagen något sånär vanlig och betydelsefull. Ser till att hela tiden ha något att se fram emot.
Jag vet att mina vänner alltid finns när jag behöver dem. Både i norr, väster och här i söder. Jag vet att allt ordnar sig till slut och att jag faktiskt är älskad trots mina galna beslut i mångt och mycket. Sån är jag och såna är ni.
Ändå finns rädslan att förlora allt kvar.
Karins och Mattis mästerverk.
Mattis fina julklapp till mamma<3
Mina killar väntar på att mamma ska slå tärningen...
