Jag erkänner att jag är fruktansvärt avundsjuk på alla som håller ihop och kämpar för kärlekens skull, för barnens skull eller vad det än må vara. För ett år sedan gjorde jag det samma eller ville göra det iallafall... Jag var helt beslutsam om att ha överseende, tålamod och skärpa till mig själv för att visa hela världen att "vi två " var ämnade för varandra och "vi" skulle minnsan klara av alla hinder på vägen och dem som ville oss ont. Vi stod ut med mycket och gjorde våra misstag mot varandra och andra i vår närhet, vi var ärliga, gick vidare och såg ljust på framtiden. Vi byggde drömmar.
Det hjälpte inte.
Vi insåg att vi är inte ämnade för varandra, för vi kan inte ändra på varandra och leva lyckliga.
Eller så är inte kärleken så stark att vi inte kan bortse eller stå ut med varandras "dåliga sidor" helt enkelt. Hur i helvete bär sig folk åt för att klara av detta i ett helt/halvt liv??? Det måste ju vara så att den ene eller andre måste ge sig hän och avstå från sig själv helt enkelt. På gott eller ont, ja det är frågan? Jag har inte lyckats ännu, kommer troligtvis aldrig göra.
Om man inte finner sin tvillingsjäl förstårs, men vete faan om jag skulle vilja leva med en sån som mig själv heller!!? Jo, kanske...
Jag känner någon slags sorg över allt och mitt ständiga misslyckande. Visst man är alltid två om det, men ingen kan känna som jag...Känner alltid skuld för att jag aldrig kan leva upp till det jag vill ge och ha...min drömbubbla blir aldrig för alltid. Visserligen har den bubblan bytt skepnad några gånger under livet, men ändå...
Ja, jag är känslig och tar det mesta mycket personligt. Jag har alltid velat vara någon/något jag har aldrig varit.
Jag är bitter, jag erkänner och skyller inte på någon annan...även om det finns en del idioter som bidragit en del ;-)
Jag hoppas att jag tar mig ur det här snart och börjar tycka om mig själv igen...och blir glad.
FUCK FUCK FUCK
Jag undrar om jag får hemma-känsla nånsin igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
spit it out!