Tillbaka

Kallt o murrigt, ensamt o tyst. Ja, jag har de allra bästa förutsättningar för eftertanke och självförverkligande. Det hör väl hösten till att se tillbaka och minnas sina ljusare stunder i livet och det man saknar.
 Vemodet biter sig fast i själen och tynger ner kroppen, håller fast den och får allting att gå så långsamt.
Jag har mycket tankar kring mamma och Nalle i dessa dagar och tiden som var för 2 år sen.
Då tillbringades tiden i ett annat hus som var kallt och tomt men fyllt med många minnen...
och då var jag inte ensam...

Ja ja, det kommer ljusare stunder snart. Höstlovet närmar sig och så ser vi fram emot första julen i Skåne.
Nästa vecka kommer äntligen soffan och soffbordet, som beställdes för några veckor sedan.
så tills dess ligger jag här på den provisoriska luft-madrass-soffan, tänder små ljus på en bricka och tittar på "bonde_söker_fru" drömmer mig bort och hoppas på att hitta min plats i det stora sammanhanget snart och meningen med förändringen i mitt liv.

Vindar

Sakta sjunker solen ned
i skymningsdis
och förebådar kväll.
Med ens visar höstens färgpalett
ståndaktigt valda delar av livet
som runnit
och bjuder frossan fäste i själen.
Den stundande vintern öppnar
dörren på glänt.
vinden söker
och finner
vind
såsom
vindar i
alla tider funnit varandra.
Och vi människor har bara att dra täcket över oss.

/Göran Hansson

Mamma du saknas mig

jag vill ringa dig och be om råd... även om jag alltid gjorde tvärs emot vad du tyckte. Vi är så lika, jag erkänner det och du var den enda som förstod mig. Varför gick du ifrån...? Du anar inte vad du betyder...är du med mig, ser du mig, hör du mig? Jag hoppas du förstår mig. Kram

Dubbelliv, Grubbelliv och denna eviga längtan..

En vecka i Norrköping har gått och jag har försökt ta igen det jag saknat i mitt andra liv i Skåne.
Att vara mamma 24 timmar om dygnet men också vara förstående syster, vän och arbetskollega...
och lite partypingla.
Förra hösten vid denna tiden var jag i Nice på Rivieran och levde gott i värmen med hela familjen. Drack rosévin, badade i medelhavet och promenerad på den gamla stadens gator. Gick i små mysiga "hippie-butiker"och klappade franska små hundar.
Tänk vad livet kan förändras under ett år....
På något sätt börjar ändå livet kännas bättre. Jag börjar acceptera min situation och bli tillfreds med mig själv igen.
 Vad jag märker med mig själv är att jag hela tiden behöver något att längta till och det kan vara väldigt små och obetydliga saker i andras ögon, men viktiga för mig. Men så är det väl med oss alla. Nu längtar jag faktiskt efter att få åka hem till huset igen och höstlovsveckan då Mattis kommer ner till mig. Han har ju inte varit hos mig sedan i slutet av Juli...
Sedan har jag ju min andra längtan också den som finns där hela tiden mer eller mindre, den som är inbyggd och gör mig rastlös med jämna mellanrum. Det är något jag troligtvis får lära mig att leva med livet ut.
Ett som jag vet säkert är att jag behöver resa igen och då menar jag längre än till norrköping.
Jag vill till Nice igen...om jag så ska åka helt själv.