Dold egenskap och växande identitet

Jag köpte häromdagen en ny köksgardin. En gardin med TEXT!!!??? En sådan gardin som min mor skulle ha köpt och som hon hade liknande i sitt kök. Jag har alltid tyckt att det ser så IKEA ut,och aldrig riktigt gillat det. Nu har jag en själv, köpt på en relativt ny "plutteriplock"-butik i stan, Di`moda. Jag tycker om den.  Igår var jag på Reijmyre marken, återigen införskaffades en "mamma-pryl". En fin vägg eller dörrbonad. Till och med mina döttrar säger att-Den skulle mormor gillat!

Jag vet inte om detta är mitt sätt att bearbeta sorgen eller om jag alltid haft en liten "eva"inom mig?

Jag har i alla år sagt att jag inte vill bli som min mor. Det vet jag ju att jag ÄR och alltid varit till viss del, men jag har kanske omedvetet dold även hennes "fina" sidor. Som tex. små detaljer i hemmet, känslan för färg, form och hemtrevnad. Jag har säkerligen ärvt min "konstnärsådra" av henne, det har jag förstått nu efteråt. Jag tror att även detta "nagellacksberoende" har kommit från henne, trots att jag skyller på min dotter E, men när jag tänker efter är jag uppvuxen med dessa lack. Hon hade alltid målade naglar och jag blev t.o.m retad av mina "vänner" som barn för att hon alltid matchade kläderna,skorna och sina naglar. Hon var så mån om sitt yttre och det förstod jag senare sved i andra mammors ögon. Det kallas avundssjuka! 

Mamma dolde många av sina egenskaper. Eller kanske inte dolde, men framhävde dem inte heller. Jag saknar henne oerhört och mina samtal per telefon med henne. Hon saknas. <3<3<3

I helgen som gick gjorde jag en liten nostalgi-tripp.

Efter flera års kontakt på FB tog jag mig i kragen och besökte min ungdomsvän Catta. 

Vi tog bilen och åkte en sväng till Gråbo. Vi kikade till våra hus där vi bodde. Tittade till skolan där vi gick, tyvärr såg den fallfärdig ut. Vi besökte diverse platser där vi höll till under syndens tid. Sjön vi badade i tidigt på året och där jag tappade en flaska med mammas och Nalles hemgjorda vin. Scoutgården där vi låg och hånglade med tyskarna i tält:-) mer än så förtäljer inte historien. Många minnen pluppade upp under färden och där får de stanna nu som Catta säger. det mesta var sig likt i Gråbo, liksom Catarina. Vi ska ses igen och det ska inte ta 16 år till.

15 år och livet lekte som man ser det idag. men det tyckte jag inte då.

Härliga människor från Göteborg besöktes en snabbis, vi ses ju snart igen <3
nedre bild-----> en snygging jag mötte på pendeltåget Gbg-Lerum <3