psykbryt och vårsol håller varann i hand

För två år sedan somnade min lilla mormor in bredvid mig i sängen hemma hos moster Mona.

Jag vet inte om det var just det eller allt annat som hunnit ikapp mig som utlöste dagens lilla psykbryt på jobbet. Tårarna började bara rinna utan förvarning och jag visste inte vart jag skulle ta vägen...

PMS, saknad, hormonsvallningar, känsla av att aldrig räcka till kan ju förstårs också vara orsaken, men att bara sådär börja tjuta till allmän beskådning är inte riktigt jag. Jag är en djävel på att kunna hålla masken och stänga av annars ju!?

Lång höst och vinter? jo Tack, men nu ser jag ljuset igen. Tanten börjar vakna till liv och det kliar och pirrar lite i kropp och händer för att få börja pula i trädgård en och skapa igen. 

Ja vad ska jag säga mer... har igen aning om vart jag ska på min väg och det är ganska svårt att ha drömmar och planer.

Mamma ´spökar´ en del och saknas mig i nästan allt jag gör. 

Jag tror faktiskt att jag har alldeles för mycket tid för mig själv och för att tänka. Inte bra.

 hmmm, men jag är ändå nöjd och glad OCKSÅ. Överlevnadsstrategi kallas det. Jag blir bättre och bättre på att se det fina och positiva i tillvaron. njuta av det lilla. skapa nya drömmar och försöka uppfylla dem. plan 1 är att åka till Nice igen och innan dess lära mig lite franska. Tanken är ju att åka själv, men risken är väl att jag får ett spykbryt där nere på Rivieran för att jag inte har någon att dela den vackra upplevelsen med. Tror inte att jag kan hantera det på franska språket...så bra.
"Je suis dans le déséquilibre mental en ce moment. d'accord, me faire un câlin, il se sent mieux"
(än så länge förlitar jag mig på google översätt)